Presidenten för Östtimor och Nobels fredspristagare José Ramos-Horta har tillbringat större delen av sitt vuxna liv med att kämpa för frihet från förtryck för sitt hemland. När han var 18 år landsförvisades José Ramos-Horta från Östtimor, som på den tiden var en portugisisk koloni under en militärdiktatur, för sin frispråkiga kritik av regeringens misslyckande att hantera underutveckling och utbredd fattigdom. Han återvände under en kort tid till Östtimor, men landsförvisades en gång till, från 1970 till 1971, för att ha uttalat sig mot den portugisiska militärregimen.

År 1974 förklarade sig Östtimor självständigt från Portugal, vilket kort därefter följdes av en invasion från Indonesien, som påbörjade ännu en brutal militär ockupation. José Ramos-Horta, som då var 25 år, lämnade Östtimor tre dagar före invasionen. De följande tjugofyra åren i landsflykt, tillbringade han med att uppmärksamma resten av världen om Östtimors svåra belägenhet.

Han blev den yngsta person som riktat sig till Förenta nationerna någonsin och övertalade FN-representanter att anta en resolution till stöd för Östtimors självständighet. Trots denna seger, fortsatte Indonesien sin ockupation. Han envisades då med att uppmana FN och andra ledare i världen att övertala Indonesien att bevilja Östtimor dess frihet. År 1996 tilldelades José Ramos-Horta, tillsammans med sin vän och landsman, biskop Ximenes Belo, Nobels fredspris.

Till stor del tack vare José Ramos-Hortas ansträngningar, vann Östtimor slutligen sin självständighet. År 2006 utsågs han till premiärminister för Östtimor, och år 2007 valdes han till landets president.