Deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna (1789). År 1789 fick folket i Frankrike till stånd ett avskaffande av den absoluta monarkin och lade grunden till upprättandet av den första franska republiken.

Bara sex veckor efter stormningen av Bastiljen och knappa tre veckor efter att man avskaffat det franska feodalsystemet antogs Förklaringen av människans och medborgarens rättigheter (på franska: Déclaration des droits de l’Homme et du citoyen) av den nationella konstituerande församlingen som det första steget till en skriftlig författning för den franska republiken.

Förklaringen kungör att alla medborgare skall garanteras rättigheter i form av ”frihet, egendom, trygghet och motstånd mot förtryck”. Den hävdar att behovet av lagar härstammar från det faktum att ”... utövandet av varje människas naturliga rättigheter bara har de begränsningar som garanterar att andra medlemmar i samhället åtnjuter samma rättigheter”. Förklaringen betraktar således lagen som ett ”uttryck för den allmänna viljan” vars syfte är att främja denna jämlikhet ifråga om rättigheter och att förbjuda ”enbart sådana aktiviteter som är skadliga för samhället”.

Den första Genève-konventionen (1864)

Sexton europeiska länder och flera amerikanska stater deltog år 1864 i en konferens i Genève, efter inbjudan av Schweiz federala regering, på initiativ av Genève-kommittén. Den diplomatiska konferensen hade anordnats i syfte att anta en konvention för behandlingen av soldater som sårats i strid.

Huvudprinciperna som fastställdes i konventionen och upprätthölls av senare Genève-konventioner stipulerade att man var skyldig att ge vård utan åtskillnad till sårade och sjuka militärer och att man skulle respektera medicinska transporter och utrustning som var märkta med det röda korset på en vit bakgrund.