År 1948 hade Förenta Nationernas nya kommission för mänskliga rättigheter fångat världens intresse. Under det effektiva ordförandeskapet av Eleanor Roosevelt – President Franklin Roosevelts änka och själv en människorättsförkämpe och USA:s FN-ambassadör – började kommissionen skriva ett utkast till det dokument som kom att bli den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Eleanor Roosevelt, som har getts äran av att ha inspirerat till denna förklaring, kallade den för ”hela mänsklighetens internationella Magna Charta”. Den antogs av Förenta Nationerna den 10 december 1948.

I dess inledning och i artikel 1, kungör förklaringen otvetydigt alla människors inneboende rättigheter: ”Ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar, vilka har upprört mänsklighetens samvete, och skapandet av en värld, där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet samt frihet från fruktan och nöd, har kungjorts som gemene mans högsta strävan ...Alla människor äro födda fria och har lika värde och rättigheter.”

Förenta Nationernas medlemsstater förband sig att arbeta tillsammans för att främja de trettio artiklarna om mänskliga rättigheter, som för första gången i historien, hade samlats och kodifierats till ett enda dokument. Följaktligen ingår många av dessa rättigheter, i olika former, i en del av de demokratiska ländernas författningslagar i dag